tillbaka.
2013-07-31 // 09:49:19 // Kategori: Livet i Jorvik //
3 kommentarer
Okej, ursäkta röran ett tag, håller på att föra över alla gamla blogginlägg till denna blogg, så jag kommer fortsätta här nu. puss. <3
Ödets kraft - Del 2
2013-07-22 // 11:24:00 // Kategori: Ödets kraft //
2 kommentarer
Det var knäpptyst runt oss. Till och med vinden verkade ha stannat avför att ägna sin fulla uppmärksamhet åt vad som nu pågick i Moorlands lilla padock. Det var nästan så jag blev förvånad att ingen verkade lägga märke til mina bultande hjärtslag, som tycktes överrösta mina egna tankar. Jag sträckte fram en darrande vänsterhand och samlade försiktigt ihop de tunna lädertyglarna. I vanliga fall skulle ja varit överlycklig över att få rida det första jag gjorde på mitt nya jobb, men just idag, just nu, med en hel armé av åskådare, och med dessutom världens suraste gubbe i fronten, kändes det inte lika bekvämt.
Men så kom det igen, i samma veva som min hud lätt snuddade vid hingstens mörkt grå hårrem. Lugnet. Samhörigheten. Det fladdrade till i hjärtat, som om det visste, att detta var rätt. 'Se så, Melissa. Bara gör det.' Där var den igen. Rösten, som jag inte riktigt kunde förklara om den kom från mina egna tankar, eller från.. någonting, eller någon annat. Men den fick mig ändå att sparka av från marken, och smidigt svänga benet över hingstens rygg. Försiktigt sjönk jag ner i sadeln som knarrade lätt i protest. Världen höll andan. Som om den väntade på en explosion i vilken sekund som helst nu.
Men ingenting hände. Det hela var väldigt märkligt. För varje sekund som gick, kände jag hur hingsten slappnade av, och även så jag. Jag vågade släppa efter på tyglarna, och efter vad som kändes som en evighet stod vi där, på långa tyglar, med ett lugn som tycktes växa över och i oss båda. "Duktiga, duktiga Quickwhisper." Viskade jag, böjde mig lätt framåt för att stryka min högra hand över djurets fortfarande svettiga hals. En frustning lämnade hans näsborrar, men ingenting annat störde lugnet, förutom att hans öron då och då vreds bakåt, som för att lyssna på mig, och vad jag tänkte härnäst. Hjärtat bankade fortfarande hårt i mitt bröst, men inte längre av samma anledning som innan. Nej, nu var det av spänning, samhörighet och glädje. Jag vet inte hur jag kunde veta det, men av någon anledning så visste jag, att den här hingsten och jag, vi var gjorda för varandra. Han var hästen jag drömt om sedan jag knappt kunde gå, men hästintresset redan hade fångat mina tankar. Det gav mig mod. Jag visste inte hur, men av någon anledning, så förstod jag att hingsten skulle lyssna på mig. Så jag kramade mjukt med mina ben runt hingstens sidor, och han svarade genast. Höger fram, vänster bak, vänster fram, höger bak. Så fortsatte det. Lugnt, harmoniskt. Jag behövde knappt styra, bara tänka ut honom på spåret.
"Det var som........" Jenna stod bara och gapade. Men om hon såg förvånad ut, var det ingenting jämfört med den sura gubben som fortfarande hade sand kvar på sina ridbyxor, som bevis på att han inte alls klarat av detta på samma trygga sätt. Han ruskade till på sitt huvud, så hans tjocka kinder dallrade, och gnuggade sig hårt i de små ögonen med knytnävarna, som om han inte trodde vad han såg, och nu förväntade sig se mig på backen istället. Han fnös till.
"Vänta bara tills du ska trava, då kommer smällen." Sa han högt, så det inte skulle uppstå några tvivel om att hela Moorland hörde att jag snart skulle flyga i backen.
Jag kastade en hastig blick mot den hotfulle gubben. 'Tror han ja.' Jag kunde inte hejda leendet som spreds över mina läppar när de tankarna for igenom mitt huvud. Utan att ens tänka en extra gång på vad jag gjorde, samlade jag ihop tyglarna så jag fick en lätt kontakt med Quickwhispers mun, tryckte igen med mina ben, och hingsten föll genast in i en tvåtaktig rörelse. Jag tappade nästan andan. Hans trav var så mjuk och rund att det kändes som han svävade fram. 'Så ja, Melissa. Visa dom nu vad du kan.' Rösten gav mig igen mod, och tillsammans, utan att göra något annat än att tänka det, föll vi in i en rund, taktfast galopp längst paddockens murar. Jag stod upp i stigbyglarna medan jag kände hingstens muskler jobba under mig. Skrattet som bubblade upp ur min strupe gick inte att hejda. Jag måste sett urfånig ut, men vad gjorde det, när jag hade hittat hästen i mina drömmar?
"NU RÄCKER DET! HÄSTEN ÄR MIN OCH SKA HEM." Den ilskna stämman som bryskt avbröt den rofyllda stämningen fick Quickwhisper att tvärstanna. Jag flög fram över halsen men lyckades på något obeskrivligt sätt hålla mig kvar på hästryggen. Mannen gick med bestämda steg över paddocken, mot mig och Quickwhisper med ett ansikte som blev rödare och rödare för varje sekund. Jenna var inte sen i att springa efter den långa karln.
"Snälla Mr. Kempbell, jag vet att du tycker detta är orättvist, men kan vi inte prata om detta?" Hon kom ifatt, la en hand på hans överarm som för att hejda honom. Han vände sig tvärt om mot den blonda stalltjejen och skakade ilsket av hennes hand.
"Prata? Prata?!" Han fnös till igen och böjde sig nästan hotfullt över henne.
"Hästen är min! Det finns igen anledning att den där jäntan ska fortsätta tralla omkring på honom, ge mig ett skäl!" Hans röst höjdes, och hela Jorvik kunde nog snart höra vad som pågick i Moorland.
"Men ser du inte? Dom.... dom hör ihop!" Jenna lät frustrerad, som om detta var något extremt ovanligt och viktigt.
Samtidigt som situationen var skrämmande, kunde jag inte låta bli att känna glädje över Jennas ord. Då var det inte bara jag. Det syntes verkligen att hingsten och jag hade något annorlunda tillsammans.
"HÖR IHOP?! BAH! Djur är inte till för att höras ihop med, ficka lilla! De är till för att de ska arbeta! Den där!" Han pekade med ett knubbigt finger på Quickwhisper.
"Den där skulle kunna dra hur tungt som helst. Förstår du? Han kan göra mer jobb än någon annan häst jag träffat! Hur han kan vara så stark, det vet jag inte, med tanke på hans lilla kropp. Men en stark varelse, det är han baske mig! Höra ihop hit och höra ihop dit. Det finns tusen andra hästar hon kan höra ihop med!"
"Men Mr. Kempbell, om du bara kunde lyss....." Jenna blev avbruten av hans sura stämma innan hon ens hann prata klart.
"HUR VÅGAR DU SÄGA ÅT MIG VEM JAG SKA LYSSNA PÅ?! DET ÄR MIN HÄST OCH NU SKA HAN HEM. PUNKT SLUT!" Han stod så nära Jenna att han nästan spottade henne i ansiktet när han skrek. Han gav henne en sista svart blick, innan han vände uppmärksamheten mot mig och Quickwhisper. En ilning av oro for igenom min kropp, men den dämpades nästan genast.
'Ingenting att vara rädd för. Vi har äntligen funnit varandra igen, Melissa. Att slita oss itu ännu en gång kommer vara svårt. Du är en av oss nu.' Jag fick inte riktigt tillfälle att fundera på orden. "Quickwhisper.... Det är ddig jag hör i mina tankar.." Jag viskade, och trots att orden knappt uttalades, kändes det så befängt att säga dom. En häst kunde inte vara ens tankar. Men någonting i mig, sa mig att jag hade rätt. Vi förstod varandra.
"Okej, nu gör vi detta. Tillsammans." I samma stund som orden lämnade min strupe, spände hingsten sin musklade kropp, och kastade sig framåt i en vägvinnande galopp. Vi sprang, ut från paddocken, genom Moorlands grindar, följde vägen norrut. Jag vågade inte titta bakåt, jag följde bara med hingsten i hans långa steg framåt. Det enda som vittnade om att vi lyckats smita förbi Mr. Kempbell, var det ilskna skrik som ekade över bergstopparna. Jag märkte aldrig att jag var bevakad av en lång, mörkhårig kvinna när jag for bort från Moorlands gröna marker.
Jag vet inte hur länge vi sprang. Eller ens vart. Jag lät Quickwhisper visa vägen. Jag hade tappat tidsuppfattningen helt när vi äntligen stannade. Det enda som vittnade om att vi hade sprungit länge var att det började skymma. 'Jag tror vi är i säkerhet nu, Melissa.' Jag nickade, vilket kändes väldigt ovanligt och dumt, eftersom ingen riktigt hade sagt något.
"Vart... är vi någonstans..?" Jag såg mig omkring. Vi befann oss i någon sorts grotta. Jag böjde mig lätt framåt, för att svänga benet över hästens rygg, och smidigt lät jag mina fötter landa på marken. 'I säkerhet.' Var det enda svar jag fick på min fråga. Det var så mycket som hänt. Frågorna snurrade i mitt huvud tillsammans med förvirringen. Jag såg mig omkring i den dunkla grottan, som inte innehöll någonting, bortsett från någon enstaka torr kvist och en och annan sten. Jag vred blicken mot hingsten. Granskandes. Var det verkligen så att det var han som pratade med mig? Och hur kunde det komma sig? Varför var det bara jag som verkade höra honom? Quickwhispers blick låg ut mot grottans öppning, som om han vaktade. Jag svalde, och kunde inte låta bli att testa.
"Kan du förstå vad jag säger?" Trots att jag var ensam, skämdes jag nästan över frågan. Det var väl klart att han inte kunde. Jag hade inbillat mig alltihop. Drömde säkert. Ja, så måste det vara. En dröm. När jag vaknade skulle det inte finnas någon Quickwhisper eller Mr. Kempbell. Jag skulle anlända till Moorland i lugn och ro och börja mocka åt Jennas vanliga hästar.
Men jag kunde nästan höra leendet i hingstens ton i mina tankar.
'Lika bra som du kan förstå mig, lilla Melissa.' Han vred på huvudet, och våra blickar möttes. 'Jag har väntat på dig, så länge. Nu är du äntligen här.' Jag förstod verkligen ingenting. Hade han väntat på mig? Varför? Vad hade jag gjort som förtjänades väntas på? En medelmåttig tjej som inte var särskilt duktig på något speciellt, faktiskt riktigt dålig i idrott, hur kunde han vänta på mig?
"Hur.... hur kan du tala till mig?"
'Du är en ödesryttare.' Han svarade som om det var det självklaraste i världen och skulle ge mig svar på alla mina frågor.
"Ödesvadå?"
Hingsten ruskade på huvudet, och jag kunde nästan svära på att han skrattade till. 'Det är någonting som Elisabeth kommer att berätta för dig, när tiden är inne. Idag och nu, måste vi fokusera på Mr. Kempbell. Han kommer inte ge upp varken dig eller mig. Tvärtom, har vi nu öppnat en port till ondskan genom vår återföreing.'
Återförening?
"Har vi träffats förut?" Jag kunde inte hejda frågan, men Quickwhisper verkade inte vilja ge mig mer svar på det just nu, det förstod jag när hans blick återgick till att bevaka utgången. 'En annan gång, Melissa.' Tankarna strök under hans handling.
"Vi måste tillbaka, visst? Jag menar.... vi kan ju inte vara på flykt i resten av våra liv. Mr. Kempbell måste övervinnas." Jag vet inte hur jag förstod det. Men hingsten nickade till så hans kritvita man föll in i en vacker rörelse på hans hals.
'Jag tror det är dags att du träffar Thomas Moorland. Han kan hjälpa oss.' Jag hade hört namnet. Jenna hade nämnt något om honom att han ägde stallet, men mer än så visste jag inte.
' Vi måste sova lite först. I gryningen återvänder vi.' Jag skulle omöjligt kunna sova, men hingsten verkade bestämd. Så jag la mig ner, och utan att jag fattade hur, föll ögonlocken tungt över mina ögon och jag föll in i en djup sömn.
Quickwhisper tog några steg närmre mig, snuffsade mig i håret och frustade till. 'Tänk så stor du blivit sedan sist, lilla lilla Melissa.' Så försiktigt vek han ihop sina långa ben intill min kropp. Jag märkte inget av detta, förutom att jag kände en varm kropp mot min, vilket fick mig att sjunka in i en djupare sömn.
Den rödklädda gestalten utanför grottan hade ögon fyllda av avsky när hon blängde på ryttaren och hästen i grottan. "Moorland, säger dom..." Hon gav dom en sista blick, innan hon tvärt svängde om, smög bort till sin kolsvarta häst och svängde sig upp utan att använda stigbygeln. "Kom igen, Khaan, Jag tror vi har nyheter att berätta för Mr. Sands." Hon gav grottan en sista hatisk blick innan hon drev på sin häst genom en mörka skogen, bort från de sovande återförendae vännerna, Melissa och Quickwhisper.
Men så kom det igen, i samma veva som min hud lätt snuddade vid hingstens mörkt grå hårrem. Lugnet. Samhörigheten. Det fladdrade till i hjärtat, som om det visste, att detta var rätt. 'Se så, Melissa. Bara gör det.' Där var den igen. Rösten, som jag inte riktigt kunde förklara om den kom från mina egna tankar, eller från.. någonting, eller någon annat. Men den fick mig ändå att sparka av från marken, och smidigt svänga benet över hingstens rygg. Försiktigt sjönk jag ner i sadeln som knarrade lätt i protest. Världen höll andan. Som om den väntade på en explosion i vilken sekund som helst nu.
Men ingenting hände. Det hela var väldigt märkligt. För varje sekund som gick, kände jag hur hingsten slappnade av, och även så jag. Jag vågade släppa efter på tyglarna, och efter vad som kändes som en evighet stod vi där, på långa tyglar, med ett lugn som tycktes växa över och i oss båda. "Duktiga, duktiga Quickwhisper." Viskade jag, böjde mig lätt framåt för att stryka min högra hand över djurets fortfarande svettiga hals. En frustning lämnade hans näsborrar, men ingenting annat störde lugnet, förutom att hans öron då och då vreds bakåt, som för att lyssna på mig, och vad jag tänkte härnäst. Hjärtat bankade fortfarande hårt i mitt bröst, men inte längre av samma anledning som innan. Nej, nu var det av spänning, samhörighet och glädje. Jag vet inte hur jag kunde veta det, men av någon anledning så visste jag, att den här hingsten och jag, vi var gjorda för varandra. Han var hästen jag drömt om sedan jag knappt kunde gå, men hästintresset redan hade fångat mina tankar. Det gav mig mod. Jag visste inte hur, men av någon anledning, så förstod jag att hingsten skulle lyssna på mig. Så jag kramade mjukt med mina ben runt hingstens sidor, och han svarade genast. Höger fram, vänster bak, vänster fram, höger bak. Så fortsatte det. Lugnt, harmoniskt. Jag behövde knappt styra, bara tänka ut honom på spåret.
"Det var som........" Jenna stod bara och gapade. Men om hon såg förvånad ut, var det ingenting jämfört med den sura gubben som fortfarande hade sand kvar på sina ridbyxor, som bevis på att han inte alls klarat av detta på samma trygga sätt. Han ruskade till på sitt huvud, så hans tjocka kinder dallrade, och gnuggade sig hårt i de små ögonen med knytnävarna, som om han inte trodde vad han såg, och nu förväntade sig se mig på backen istället. Han fnös till.
"Vänta bara tills du ska trava, då kommer smällen." Sa han högt, så det inte skulle uppstå några tvivel om att hela Moorland hörde att jag snart skulle flyga i backen.
Jag kastade en hastig blick mot den hotfulle gubben. 'Tror han ja.' Jag kunde inte hejda leendet som spreds över mina läppar när de tankarna for igenom mitt huvud. Utan att ens tänka en extra gång på vad jag gjorde, samlade jag ihop tyglarna så jag fick en lätt kontakt med Quickwhispers mun, tryckte igen med mina ben, och hingsten föll genast in i en tvåtaktig rörelse. Jag tappade nästan andan. Hans trav var så mjuk och rund att det kändes som han svävade fram. 'Så ja, Melissa. Visa dom nu vad du kan.' Rösten gav mig igen mod, och tillsammans, utan att göra något annat än att tänka det, föll vi in i en rund, taktfast galopp längst paddockens murar. Jag stod upp i stigbyglarna medan jag kände hingstens muskler jobba under mig. Skrattet som bubblade upp ur min strupe gick inte att hejda. Jag måste sett urfånig ut, men vad gjorde det, när jag hade hittat hästen i mina drömmar?
"NU RÄCKER DET! HÄSTEN ÄR MIN OCH SKA HEM." Den ilskna stämman som bryskt avbröt den rofyllda stämningen fick Quickwhisper att tvärstanna. Jag flög fram över halsen men lyckades på något obeskrivligt sätt hålla mig kvar på hästryggen. Mannen gick med bestämda steg över paddocken, mot mig och Quickwhisper med ett ansikte som blev rödare och rödare för varje sekund. Jenna var inte sen i att springa efter den långa karln.
"Snälla Mr. Kempbell, jag vet att du tycker detta är orättvist, men kan vi inte prata om detta?" Hon kom ifatt, la en hand på hans överarm som för att hejda honom. Han vände sig tvärt om mot den blonda stalltjejen och skakade ilsket av hennes hand.
"Prata? Prata?!" Han fnös till igen och böjde sig nästan hotfullt över henne.
"Hästen är min! Det finns igen anledning att den där jäntan ska fortsätta tralla omkring på honom, ge mig ett skäl!" Hans röst höjdes, och hela Jorvik kunde nog snart höra vad som pågick i Moorland.
"Men ser du inte? Dom.... dom hör ihop!" Jenna lät frustrerad, som om detta var något extremt ovanligt och viktigt.
Samtidigt som situationen var skrämmande, kunde jag inte låta bli att känna glädje över Jennas ord. Då var det inte bara jag. Det syntes verkligen att hingsten och jag hade något annorlunda tillsammans.
"HÖR IHOP?! BAH! Djur är inte till för att höras ihop med, ficka lilla! De är till för att de ska arbeta! Den där!" Han pekade med ett knubbigt finger på Quickwhisper.
"Den där skulle kunna dra hur tungt som helst. Förstår du? Han kan göra mer jobb än någon annan häst jag träffat! Hur han kan vara så stark, det vet jag inte, med tanke på hans lilla kropp. Men en stark varelse, det är han baske mig! Höra ihop hit och höra ihop dit. Det finns tusen andra hästar hon kan höra ihop med!"
"Men Mr. Kempbell, om du bara kunde lyss....." Jenna blev avbruten av hans sura stämma innan hon ens hann prata klart.
"HUR VÅGAR DU SÄGA ÅT MIG VEM JAG SKA LYSSNA PÅ?! DET ÄR MIN HÄST OCH NU SKA HAN HEM. PUNKT SLUT!" Han stod så nära Jenna att han nästan spottade henne i ansiktet när han skrek. Han gav henne en sista svart blick, innan han vände uppmärksamheten mot mig och Quickwhisper. En ilning av oro for igenom min kropp, men den dämpades nästan genast.
'Ingenting att vara rädd för. Vi har äntligen funnit varandra igen, Melissa. Att slita oss itu ännu en gång kommer vara svårt. Du är en av oss nu.' Jag fick inte riktigt tillfälle att fundera på orden. "Quickwhisper.... Det är ddig jag hör i mina tankar.." Jag viskade, och trots att orden knappt uttalades, kändes det så befängt att säga dom. En häst kunde inte vara ens tankar. Men någonting i mig, sa mig att jag hade rätt. Vi förstod varandra.
"Okej, nu gör vi detta. Tillsammans." I samma stund som orden lämnade min strupe, spände hingsten sin musklade kropp, och kastade sig framåt i en vägvinnande galopp. Vi sprang, ut från paddocken, genom Moorlands grindar, följde vägen norrut. Jag vågade inte titta bakåt, jag följde bara med hingsten i hans långa steg framåt. Det enda som vittnade om att vi lyckats smita förbi Mr. Kempbell, var det ilskna skrik som ekade över bergstopparna. Jag märkte aldrig att jag var bevakad av en lång, mörkhårig kvinna när jag for bort från Moorlands gröna marker.
Jag vet inte hur länge vi sprang. Eller ens vart. Jag lät Quickwhisper visa vägen. Jag hade tappat tidsuppfattningen helt när vi äntligen stannade. Det enda som vittnade om att vi hade sprungit länge var att det började skymma. 'Jag tror vi är i säkerhet nu, Melissa.' Jag nickade, vilket kändes väldigt ovanligt och dumt, eftersom ingen riktigt hade sagt något.
"Vart... är vi någonstans..?" Jag såg mig omkring. Vi befann oss i någon sorts grotta. Jag böjde mig lätt framåt, för att svänga benet över hästens rygg, och smidigt lät jag mina fötter landa på marken. 'I säkerhet.' Var det enda svar jag fick på min fråga. Det var så mycket som hänt. Frågorna snurrade i mitt huvud tillsammans med förvirringen. Jag såg mig omkring i den dunkla grottan, som inte innehöll någonting, bortsett från någon enstaka torr kvist och en och annan sten. Jag vred blicken mot hingsten. Granskandes. Var det verkligen så att det var han som pratade med mig? Och hur kunde det komma sig? Varför var det bara jag som verkade höra honom? Quickwhispers blick låg ut mot grottans öppning, som om han vaktade. Jag svalde, och kunde inte låta bli att testa.
"Kan du förstå vad jag säger?" Trots att jag var ensam, skämdes jag nästan över frågan. Det var väl klart att han inte kunde. Jag hade inbillat mig alltihop. Drömde säkert. Ja, så måste det vara. En dröm. När jag vaknade skulle det inte finnas någon Quickwhisper eller Mr. Kempbell. Jag skulle anlända till Moorland i lugn och ro och börja mocka åt Jennas vanliga hästar.
Men jag kunde nästan höra leendet i hingstens ton i mina tankar.
'Lika bra som du kan förstå mig, lilla Melissa.' Han vred på huvudet, och våra blickar möttes. 'Jag har väntat på dig, så länge. Nu är du äntligen här.' Jag förstod verkligen ingenting. Hade han väntat på mig? Varför? Vad hade jag gjort som förtjänades väntas på? En medelmåttig tjej som inte var särskilt duktig på något speciellt, faktiskt riktigt dålig i idrott, hur kunde han vänta på mig?
"Hur.... hur kan du tala till mig?"
'Du är en ödesryttare.' Han svarade som om det var det självklaraste i världen och skulle ge mig svar på alla mina frågor.
"Ödesvadå?"
Hingsten ruskade på huvudet, och jag kunde nästan svära på att han skrattade till. 'Det är någonting som Elisabeth kommer att berätta för dig, när tiden är inne. Idag och nu, måste vi fokusera på Mr. Kempbell. Han kommer inte ge upp varken dig eller mig. Tvärtom, har vi nu öppnat en port till ondskan genom vår återföreing.'
Återförening?
"Har vi träffats förut?" Jag kunde inte hejda frågan, men Quickwhisper verkade inte vilja ge mig mer svar på det just nu, det förstod jag när hans blick återgick till att bevaka utgången. 'En annan gång, Melissa.' Tankarna strök under hans handling.
"Vi måste tillbaka, visst? Jag menar.... vi kan ju inte vara på flykt i resten av våra liv. Mr. Kempbell måste övervinnas." Jag vet inte hur jag förstod det. Men hingsten nickade till så hans kritvita man föll in i en vacker rörelse på hans hals.
'Jag tror det är dags att du träffar Thomas Moorland. Han kan hjälpa oss.' Jag hade hört namnet. Jenna hade nämnt något om honom att han ägde stallet, men mer än så visste jag inte.
' Vi måste sova lite först. I gryningen återvänder vi.' Jag skulle omöjligt kunna sova, men hingsten verkade bestämd. Så jag la mig ner, och utan att jag fattade hur, föll ögonlocken tungt över mina ögon och jag föll in i en djup sömn.
Quickwhisper tog några steg närmre mig, snuffsade mig i håret och frustade till. 'Tänk så stor du blivit sedan sist, lilla lilla Melissa.' Så försiktigt vek han ihop sina långa ben intill min kropp. Jag märkte inget av detta, förutom att jag kände en varm kropp mot min, vilket fick mig att sjunka in i en djupare sömn.
Den rödklädda gestalten utanför grottan hade ögon fyllda av avsky när hon blängde på ryttaren och hästen i grottan. "Moorland, säger dom..." Hon gav dom en sista blick, innan hon tvärt svängde om, smög bort till sin kolsvarta häst och svängde sig upp utan att använda stigbygeln. "Kom igen, Khaan, Jag tror vi har nyheter att berätta för Mr. Sands." Hon gav grottan en sista hatisk blick innan hon drev på sin häst genom en mörka skogen, bort från de sovande återförendae vännerna, Melissa och Quickwhisper.
We'll miss you, Storm Maniac <3
2013-07-07 // 09:47:00 // Kategori: Livet i Jorvik //
0 kommentarer
När sso ändrade manen faller han mig inte i smaken, så bye bye. Lite surt eftersom det är mina riktiga pengar jag köpt honom för. Men sso verkar ju inte bry sig om sånt. c: Kommer aldrig sluta vara bitter för det haha. ><
